Världens sämsta företag

Dagen till ära tänkte jag taga tillfället iakt att kora världens sämsta företag. Priset för osedvanlig uselhet, pyramidal inkompetens och värdelös information går till Cyclecomponents.

För en tid sedan, närmare bestämt den 31/3 klockan 15.15 beställde jag en cykel av tidigare nämnda företag, vars namn jag undviker för att ej framkalla ännu ett vredesutbrott. Jag tyckte att dagen var kommen att returnera min kompis Håkans cykel som han välvilligt lånat ut till mig. Användningsområdet för min järnhäst, som kostade en anseenlig summa pengar, var självfallet diverse triathlonövningar samt årets upplaga av vätternrundan.

Vid beställningen och likväl inteckningen på kontot om 18721 riksdaler fick jag leveransdatum 18 april-2 maj. Något diffust men ändå för mig acceptabelt. Då inga vidare besked kom kontaktade jag det suspekta företaget och fick beskedet att cykeln skulle anlända till Karlstad före påsk. Påskkärringarna han både dansa rumba och tango med djävulen och sedan ta kvasten hem från Blåkulla utan minsta spår av cykel.

Det nya beskedet var att den skulle levereras i fredags. Det gjorde den inte. Idag var jag dock som ett litet gossebarn på julaftonsmorgon då den 2 maj var kommen. På eftermiddagen kom det mail som jag trodde skulle innehålla texten: "Välkommen att hämta din cykel".

Så stod det dock inte. Det stod: Din leverans är försenad och förväntas levereras vecka 20 eller 21.

Hur mycket inkompetens fordras för att på leveransdatumet förkunna att skiten är en månad försenad? En chimpans skulle med en lindrig portion träning klara att sköta ärendet bättre.

Min spontana tanke var att med omedelbar verkan tillskansa mig ett hästhuvud och sända med post. Efter att ha räknat till tio utan att ha fått tag på ett hästhuvud ringde jag upp företaget.

Om jag i min yrkesroll hade misslyckats så kapitalt skulle knappast mina kunder förlåta mig om jag skyllde på en leverantör men det var precis vad det inbicilla pubertetsmöglet på supporten behagade göra. Inte en tillstymmelse till ursäkt, inte ett försök att släta över det inträffade med ett kraftigt rabatterat pris utan ett torrt konstaterande att så här var fallet.

Jag hävde givetvis köpet då min surt beskattade förvärvsinkomst ej skall användas till att sponsra regelrätt inkompetens och farande med osanna leveransbesked.

Nu står jag här utan cykel med knappa två månader kvar till Vätternrundan, inte på något sätt ultimat!

I fäders spår för framtids segrar

Drygt två veckor har passerat sedan min krampande kropp gled under skylten förtäljandes rubricerat budskap.

Krampen har släppt, blåsorna i händerna är borta och som med allt annat som är lite bökigt under tiden det utförs så minns jag nu bara det positiva.

Glömd är trängseln i första backen.
Glömd är trängseln första milen.
Glömd är trängseln andra milen.
Endast konturer av den jättelika blåsa som prydde min handflata återstår.

Istället minns jag solsken, vidsträckta myrar och gnistrande snö.
Istället minns jag hur mina alldeles för dyra Madshusskidor gled näst intill friktionsfritt i de välpreparerade spåren efter att mitt vallateam Persson återigen gjort en heroisk insats med belagen.
Istället minns jag känslan av att glida under ovan nämnda skylt efter att ha kämpat mot krampen i ungefär tre mil, bara en gång tidigare har jag varit lyckligare över att se en målställning och den ställningen stod i Kalmar.

Perssons eminenta vallning, det faktum att jag kände mig oövervinnlig de första sex milen, vilket förvisso överbevisades de sista tre, samt känslan att det här måste jag göra igen och snabbare är emmellertid de starkast bevarade intrycken.

Mot Mora

I fäders spår för framtids segrar.
Att min far skulle ha något med spåren att göra betvivlar jag starkt och även att det ska leda till några framtida segrar ställer jag mig tvekande inför. Likväl är det med tillförsikt jag blickar fram mot söndagens masstart i det lopp som sitter så djupt rotat i den svenska folkhemssjälen.

Frågan är om det är någon tävling som fått ett så enhälligt och nationellt erkännande som mandoms, och för den delen även kvinnodomsprov som Vasaloppet. Trots att det enligt mig finns betydligt värre fysiska strapatser att ge sig i kast med så är traditionens makt stark i ärendet och att åka nio mil på skidor är under inga som helst omständigheter en promenad i parken. Det kräver sin man och kvinna.

På söndag är det dags för mig att förhoppningsvis bli en av de männen och kvinnorna, eller framförallt männen då varken tid eller vilja, och kanske inte heller de kirurgiska redskapen, för ett könsbyte i Oxberg finns till förfogande.

Jag minns när jag som litet gossebarn bänkade mig framför TV:n och följde den spännande tätstriden i parallell med de frostbitna skägg som utan större stress inmundigade blåbärssoppa framför kamerorna. Att jag sedan inte hade ro i kroppen att sitta i soffan någon längre sammanhängande tid eller för den delen någon annan i familjen heller så skulle likväl televisionsapparaten stå på.
Så tror jag det är i många rödmålade stugor med vita knutar runt om i landet den första söndagen i Mars, förmodligen också i andra boendeformer och sådana med alternativa färgval på klimatskalet.

Om tanken på att själv en dag ge sig i kast med att tillryggalägga sträckan Sälen-Mora föddes i den bruna skinnsoffan i det röda huset med de vita knutarna vet jag inte, förmodligen var det senare.

Nu är det i vart fall dags att ge sig i kast med det mest folkliga hjältedåd som jag ser mig kapabel att utföra.
Mot Mora!

Det är synd om människan

Det är lätt att glömma bort hur bra vi egentligen har det.
Det som en stor del av världsbefolkningen ser som luxiösa bekvämligheter och frihet har vi lärt oss att ta för givet. Det är synd.
Det räcker att läsa valfri rikstäckande kvällstidning för att konstatera att vi har det väldigt bra.

För att verkligen beröras på djupet, skaffa sig ett bredare perspektiv och bilda sig en egen uppfattning om hur illa ställt det är på vissa platser på jorden räcker det kanske inte med att ögna igenom valfri aftonblaska. Man kanske med egna ögon måste se vilket elände som faktiskt existerar i vår omvärld.

Sanningen är den att man inte behöver färdas genom tidszoner för att se hur besvärligt det är på vissa ställen. Jag är själv nyss hemkommen från en resa av uppväckelse då jag i helgen avlagt visit i landet Skåne.

Det är verkligen synd om skåningarna, stackarna har ju ingen SNÖ!!
Den är puts väck.

Medan vi kan njuta av vidsträckta fält med gnistrande skidspår tvingades de arma skåningarna hitta alternativa användningsområden för samma typer av fält. Vemodiga och med sorg i blick spankulerade de omkring på fälten ackompanjerade av en tung vagn fylld av stora järnbestick.
Dessa järnbestick användes i vredesmod och för att få utlopp för sina uppdämda aggretioner slog de med full kraft på små bollar. Detta bara för att sedan vandra efter den lilla bollen och ge den en jävel till i ett desperat försök att övervinna den inneboende vankelmodigheten.

Jag tror det var August Strindberg som sa det: "Det är synd om människan"

Mer vinter åt folket!

Det var så oerhört längesedan jag i skriven text försökte utrycka mig att jag inte längre är säker på att den redan från början bristfälliga förmågan överhuvudtaget finns kvar. Likväl gör jag ett försök.

Mycket vatten har runnit under Klarälvens is sen senast. Bland annat har det för tvåtusenelfte gången enligt vårt sätt att se det blivit ett nytt år. Med tanke på hur många gånger det hänt förut så borde det därigenom inte längre vara särskilt spännande. Det tycker jag inte heller att det är men alla ursäkter till att i trevligt sällskap få inmundiga god mat och dryck tillsammans med en jättelik och fantastisk smaklig chokladtårta är hjärtligt välkommna.

Vän av ordning så borde man väl försöka sig på att summera 2010.
2010 var ett bra år! Så, då var jag klar med det.

I helgen som gick gav jag mig för andra gången på Mattila Ski Marathon, detta med stor entusiasm. Min personlige vallaexpert Person hade som vanligt gjort ett ypperligt jobb och hade skidorna gått lite fortare hade jag nog inte vågat åka med. Glädjande är att jag kapade fjolårets tid med en halvtimme. Här skulle man med en förskönande omskrivning kunna påstå att jag har blivit en betydligt bättre skidåkare. Mer med sanningen överenstämmande vore att skriva att jag är en snäppet mindre värdelös skidåkare jämfört med fjolåret. Det är nästan på den nivån att ordet "skidåkare" i sig i den föregående meningen är en förskönande omskrivning. Men skoj är det!

Mer vinter åt folket!

Glesbygdsromantik

Kung Bore tycks ha svingat sin kallaste stav och slagit ett järngrepp runt det lilla landet i norr, hans isande andedräkt skär genom ben och märg. Personligen har jag lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till detta, även jag kan tycka att vintern är kall och mörk i allmänhet och rent förjävlig i synnerhet.

Samtidigt är den en ganska given förutsättning för ett av mina favoritsätt att trötta ut mig själv på. Det är svårt att åka skidor utan vinter.

Min inställning blir således att ska det vara vinter så ska det vara rejält. Riktigt rejält! Det ska vara så kallt att om man spottar ska det ha frusit till is innan det når marken. Det ska vara så mycket snö att taken sviktar och man får skotta ut sig genom ytterdörren. Skinnsättet i bilen ska ha en temperatur som gör att skinkorna blir djupfrysta vid minsta beröring. Skägget ska vara så fullt av frost att man ser ut som en valross. Det är ju det jag vill. Det ska vara hårt och stärkande så att vi verkligen får bita ihop.

Det finns något imponerande i att vi gör det, år efter år, vi biter ihop. Vi gnäller ibland, mest för att vi kan, men lika förbannat så biter vi ihop. Vi drar mössan över öronen, lindar in oss i filtar och eldar i våra brasor.

Det finns en slags romantik i det. Att elda i en brasa. Att sitta på golvet, helst på ett skinn från något mjukt djur, framför en öppen spis och peta in kubbe efter kubbe av den handhuggna veden som man i sitt anletes svett och med svår möda fördelade i lagoma bitar med en slö yxa med sprucket skaft på sommarens allra varmaste dag.
Det är glesbygdsromantik.

Grej of the day

Jag tycker egentligen att amerikansk fotboll är en oerhört märklig sport i alla avseenden men det här är verkligen störtskönt gjort.

Årets fint?

En dag i november

Jag sitter på ett värdshus någonstans i det som oftast benämns som nordvärmland. Mitt ursprung gör dock att jag själv gärna betecknar det som mellersta Värmland, mina ringa geografiska kunskaper till trots är jag övertygad om att den benämningen är mer korrekt. Det finns väldigt mycket Värmland norr om det som brukar inrymmas i utrycket norra Värmland.

Kanske borde vi kalla det för Centralvärmland, mellanvärmland känns lite nedlåtande på något sätt. Centralvärmland har en tyngd och värdighet som jag tycker området förtjänar.

Som dagens rätt på det lilla värdshuset kan man välja på dillstuvad potatis med falukorv, följdaktligen har jag valt det. Jag sitter vid ett bord i hörnet på det lilla rummet. Gästerna är få och de flesta verkar känna varandra, eller rättare sagt: De övriga fyra känner varandra och verkar även mer än ytligt bekanta med personalen. Jag ägnar det faktum att det är lunchtimme och endast fem gäster en tanke, den överslagsberäkning över lönsamhetsgraden i verksamheten som börjat formera sig i huvudet kväver jag i dess linda. Jag noterar istället att personalen inte har sedvanlig klädsel utan i det ena fallet jeans och träningsoveralljacka och i det andra fallet samma benbeklädnad fast med en skjorta. Jag funderar över vad kökspersonalens kläder säger om kvaliteten på värdshuset men kommer inte till någon slutsats och låter det också bero.

När jag med viss motvilja stoppar in den första biten potatis, som förövrigt ligger precis i gränslandet för att dialektalt förvandlas till ett jordäpple, fast med uttalet joläppel, slår det mig att stället kanske är stängt och att jag klampade rakt in i en familjemiddag. Den öppna dörren och acceptansen för min beställning räcker dock för att jag även ska låta den tanken falla. Jag förstår ändå att det förmodligen var därför jag valde hörnet, medvetet eller omedvetet, jag vill inte störa ifall att de helt enkelt hade glömt att låsa dörren.

Jag funderar plötsligt på hur jag hamnade här, ensam en torsdag på ett pittoreskt världshus vid en europaväg. Och hur jag blev den jag är, eller den jag är på väg att bli. Jag antar att det är en ständigt pågående metamorfos som pågår ända tills den dag då man flyttar in i en etta med lock, jordvärme och taskig belysning. Förmodligen är det först då, eller åtminstone precis innan, man vet men man är, eller vem man blev, eller vem man var. Men vet man varför?

Jag tänker att det förstås började med att jag föddes. Det är en sanning men med modifikation. Det började egentligen med att mina föräldrar föddes. Redan där känner jag att resonemanget kommer bli långt och fantastiskt invecklat. Jag drar också slutsatsen att sannolikheten för att just jag ska sitta just här och just nu och äta just dillstuvad potatis med just falukorv är väldigt låg.

Jag nöjer mig med att konstatera att anledningen till att jag sitter just här, just nu, och äter just dillstuvad potatis beror på att jag för nästan tio år sedan bröt foten.
Hur jag än försöker så kommer jag inte runt det, hade jag inte brutit foten hade jag inte suttit just här, just nu.
Vart hade jag suttit då? Hade jag ändå ätit dillstuvad potatis och falukorv just idag. Nu är det inte den dillstuvade potatisen som är pudelns kärna i det hela utan den får betraktas som en metafor för egentligen allt som händer oss.

Jag funderar vidare över detaljerna och kan inte låta bli att undra över hur mycket de små och till synes obetydliga incidenterna påverkar resten av livet. Vad händer med återstoden av mitt leverne om jag tar en annan än den vanliga vägen hem? Hur hade mitt liv sett ut om jag brutit armen istället? Vad sker om jag lämnar in lottot på tisdagar istället för fredagar? Blir det någon skillnad om jag köper päron istället för äpplen? Vad hade hänt om jag inte stannat och ätit lunch just här? Hur hade det sett ut om inte jag och just den människan råkat befinna oss på samma plats just då?

Ovanstående ska absolut inte tolkas som att jag är missnöjd, tvärtom, men det är ändå intressant om än omöjligt att spekulara i vad som hänt om jag inte brutit foten.

Jag konstaterar att det nog är ovanstående som kallas slumpen. Men kan det vara så enkelt? Och varför har jag haft sådan tur med min slump och fått förmånen att träffa alla fantastiska människor som jag faktiskt träffat?

Den dillstuvade potatisen är slut, jag reser mig och går till min bil. Jag väljer att ta till höger i korsningen, hur påverkar det beslutet resten av livet?

I november ska man inte sitta på små världshus och grubbla, jag tror man löper en veritabel risk att bli katastrofalt galen då.

Rojalistiska skandaler och fysiska experiment

Mycket vatten har runnit under Klarälvens broar sedan något skrevs på denna internets mörka bakgård.

Tiden har fullkomligen rusat iväg de senaste månaderna och de senaste dagarna har jag reflekterat över att vintern verkar ha gjort sitt intrång. Men som någon mindre optimistisk livsåskådare presenterade fenomenet: "Det är inte tiden som går fort, det är livet...."

Anledningarna till att bloggandet prioriterats ner är flera och kombinerade. Mycket av tiden som återstår av veckorna efter att ha avhandlat de 40 timmars förvärvsarbete som mitt anställningsavtal förbinder mig att utföra går åt till träning och diverse andra göromål, ungefär som vanligt alltså. Förutom det så har vissa omständigheter gjort att en ansenlig procentuell del av helgerna har tillbringats på annan geografisk ort än min hemvist.

***********
Jag börjar bli gammal, tecknen blir fler och fler och förutom att min hårbotten blir mer synlig för var månad så har mitt ena knä bestämt att innebandy inte är till för män i min ålder.

***********
Löpning rakt fram protesterar dock inte kroppen mot nämnvärt ännu. Förutom Lidingöloppet som jag hasade mig runt på dryga 2.27 så har jag och Ingenjören lyckats muta in två tider i veckan då vi bedriver träning ihop. Vi har också utfört vissa fysiska experiment och kan efter noggranna studier, där Ingenjören agerade testperson och skickades utomlands i sju dagar, konstatera att en veckas ohämmat fylleri i Polen inte är positivt för dagsformen.
Ett stort tack till Ingenjören som utan förbehåll lånade ut sin kropp till vetenskapen för att bringa klokenskap till mänskligheten.

***********
Det tycks som att vi fått en rojalistisk skandal här i Sverige. Eftersom jag haft förmånen att intervjua Hans Majestät under min korta och spikraka karriär som journalist och fann honom mycket sympatisk och trevlig så skulle det kännas väldigt plumpt att utstöta lustifikationer kring det inträffade men tyvärr kan jag inte låta bli, det så kallade försvarstalet var bland det roligaste jag hört.
Det mest intressanta var givetvis inte vad monarken sa utan det han inte sa. Tillexempel så sa han att han inte kunde recensera en bok han inte läst strax innan han berättade att det hände för länge sedan och att han vänder blad. Han sa inte "-Jag dementerar alltsammans och det är självfallet rena falsarier".
Väljer man att plocka delar ur utsagon så påtalade också kungen att han inte kan läsa böcker men nu får man ju inte plocka lösryckta fraser ur sitt sammanhang hur som helst.

Det kungen egentligen sa mellan raderna var att allt är sant och att han erkänner utan omsvep.
Egentligen tror jag han ville säga: "Allt är sant och jag hade självfallet skitkul"... Men det är bara vad jag tror.
Det ska bli intressant att höra om han har någon kommentar när han hört boken.

*******

Förbannelsen som vilar över alla fordon jag kommer i besittning över verkar inte bedarra, snarare eskalera. Nu behöver jag inte ens sitta i bilen längre för att den ska demoleras, det räcker med att jag parkerar den så löser någon medtrafikant resten...

I strålkastarljusets sken

Återigen har uppdateringsfrekvensen varit allt utom hög. Det beror på att jag har en del annat för mig än att blogga, det är helt enkelt mycket nu.

***
På lördag vankas den sjunde, och förmodligen sista, ansträngningen med nummerlapp på bröstet för i år. Det är förvisso en sanning med modifikation då man i Vansbrosimmet inte ikläder sig nummerlapp utan istället använder en klädsam badmössa som identifieringsaccessoar men ni förstår vad jag menar, det är dags för tävling igen.
Klädsamheten beträffande badmössan kan även den ifrågasättas då färgen på attributet i fråga fick mig och den onde att likna två genmanipulerade lingon, men det var mer en parantes.

Det sista kraftprovet är hur som helst Lidingöloppet. Tyvärr är toppformen väldigt långt bort. En obestridlig sanning är att det finns väldigt många sätt att bli dålig på, men bara ett sätt att bli bra: Att träna! Det är där det har fallerat, senaste månadens träningsdos är alldeles för dålig och i jämförelse med uppladdningen inför Kalmar Järnman där allt ifrån träningsupplägg till kalsongval och alkoholförtäring var minutiöst planerat de sista två månaderna innan så är uppladdningen inför lördagens övning i det närmaste obefintlig.

Egentligen känns det som att det inte spelar så stor roll, årets stora målsättning är redan avklarad och det här får bli en kul grej. Ambitionen är att slå förra årets tid och större pretantioner är nog ingen idé att göra sig besvär med, men det skulle ju vara kul att bli topp 1000...

***
Årets fotbollssäsong är till ända. Hoppet levde ända in i slutet men jag kan konstatera att punkten "Vinna en serie i fotboll" som står med på listan "100 saker att göra innan jag dör" inte kommer kunna bockas av i år heller, risken finns att den står kvar där som ett monument upprest till minne av de ouppfyllda drömmarnas nyckfullhet den dag jag förpassas till de sälla jaktmarkerna.

Forshaga drog ner ridån för oss fullständigt i en kvällsmatch i strålkastarljusets sken. Underläge 2-0 efter 40 minuter. Då hade jag hunnit med att bli frånsprungen vid ett av våra baklängesmål. I den löpningen drog min ena sko sin sista suck då sula skildes från ovandel och efter att ha blivit inbytt igen efter ett skobytte fick jag uppleva totalmörker då skorna fick sällskap i sin defekthet av lyset som fem minuter före paus tröttnade på att bringa klarhet över en divison VII match och helt enkelt slocknade.
Med trasiga skor och med Forshaga dömda som segrare förpassade jag vid min sorti kaptensbindeln till närmaste soptunna i vad som kan ha varit mitt sista framträdande i min allt annat än framgångsrika fotbollskarriär.

***
Ikväll har jag bevittnat ett Färjestad utan övertygelse få stryk med 3-2 på hemmaplan av Frölunda. Matchens underhållningsvärde var betydligt lägre än det som efteråt utspelade sig i kupén på en oerhört liten och blå bil.
Den Onde som gjorde mig sällskap på matchen och även agerade chaufför är ingen stor vän av bilköer vilket tydligt märktes på vår väg ut från parkeringen.
Jag visste inte att Den Onde hade en så bred repertoar av okvädningsord att utstöta om sina med- eller snarare mottrafikanter, fotgängare, cyklister, staket, trottoarkanter, bussar, busschaufförer, diverse husdjur och en rad andra saker som han såg som direkta hinder i sin manövrering av den flyttkartongsstora Peugoten.

***
Jag får ibland frågan hur det går på simskolan som jag börjat på. Sanningen är att det inte går alls egentligen.
Första gången var jag helt värdelös.
Andra gången krockade simskolan med en fotbollsmatch.
Tredje gången skolkade jag.
Fjärde gången var jag i Göteborg och ville inte åka hem vilket gjorde att jag missade även det tillfället.

Nu är jag lite orolig att de andra crawlnybörjarna har hunnit sluta med att vara nybörjare så nu vågar jag inte gå dit igen.

Fiskelycka

I lördags fick jag det oemotståndliga erbjudandet att följa med min gode vän Fornes ut på Vänern för att fiska. Jag tackade givetvis ja och det var med spänd förväntan jag gav mig ut till sjös då Fornes är en riktigt storfiskare och hade lovat att lära mig allt han kan.


Vänern låg kavlugn när vi entrade flytetyget som skulle föra ut oss på böljorna de blå. Att det var en erfaren kapten som styrde skutan vittnade om inte annat den ansenliga mängd med spön och monsterwobblers som skulle användas under dagens fisketur. Ordet fisketur är förresten en avdramatisering, storleken på de lockbeten som skulle användas översteg med råge mina största fångster så vi bör kanske snarare benämna det som hajjakt.

Trots att Fornes spelade ut sitt fulla register vad beträffar den ädla konsten att lura havets invånare så blev de första timmarna händelselösa. Men vad gör det när solen värmer och vattenytan ligger likt en spegel under båtens golv. Egentligen heter det durk eftersom man på sjön byter ut alla utryck för att göra kommunikationen så obegripbar som möjligt. Helt plötsligt är höger och vänster förbytta mot babord och styrbord och snett framåt heter kranbalksvis om tvärs och så vidare, men det är mer en parantes i sammanhanget.Helt plötsligt inträffar en rad händelser som slutligen skulle få en mycket oväntad utgång. Det börjar med att vi får napp på ett av våra spön. Då Fornes var den rättmätiga ägaren till spöt tarvades ett platsbyte i båten. Fornes rör sig mot fören, jag mot aktern (det är fram och bak på båtspråk). Samtidig som jag sätter mig för att styra tar min kompanjon ett kliv åt sidan, som om det inte vore nog träffas vi i samma ögonblick av en svalvåg vars dignitet är av sådan rang att den borde ha försigåtts av en tsunamivarning.

Kombinationen av ovanstående händelser gör att båten vippar till ganska kraftigt, kapten Fornes kommer ur balans och resultatet ser ni nedan.

Att Fornes blev ganska blöt var en sak, att han i det saltomortalinspirerade bakåtdyket dessutom slet med sig spöhållaren med fem fiskespön en annan.

Det mest oförglömliga med hela incidententen är dock när han får upp armarna på relingen (båtens kanter heter tydligen så), där det i den ena armen sitter en 25 cm lång wobbler, frustar ur sig uppskattningsvis 2 liter vatten ur de anatomiska håligheter som ryms i ett ansikte och utstöter som första replik med huvudet ovan vattenyttan:

-Frust, Claes, Claes Ohlson, Jag måste till Claes Ohlson. Spöhållaren sjönk!

Vi lyckades bärga merparten av utrustningen som Fornes drog med sig i fallet, dock vilar spöhållaren tryggt på sju meters djup. Den behöver dock inte känna sig ensam då den har ett fiskespö som sällskap, tyvärr mitt...

Som tur var för Fornes överlevnad och vidare fortplantningsförmåga fanns en del olika reservplagg ombord (det betyder på båten).

Resultatet av det ser ni nedan.

Vad jag gjorde resten av dagen? Jag skrattade.

Bra försökt...

Igår började jag på simskola.
Senast jag gick i simskola så var jag ett ungt och oförstört litet gossebarn som dagligen packade ner en liten matsäck i en väska och tultade ut till den ensligt belägna skogsväg som löpte utanför det hus som såg mig växa upp och bli stor, äldre och välväxt, eller åtminstone äldre iallafall. Där blev jag upplockad av en buss som körde mig till en sjö där en snäll simfröken gjorde sitt yttersta för att förmedla konsten att göra "kaffekokaren" och att ta silverfisken.

Den här gången var det lite annorlunda. För det första fick jag ta bilen till badhuset, dessutom var den snälla simfröken ingen fröken. En ytterligare skillnad som de övriga i gruppen tyckte var tämligen relevant var att det inte hette simskola utan lite högtravande och pretantiöst gick under arbetsnamnet "Crawlkurs för vuxna". Tydligen hade man också rationaliserat bort fruktstunden och lite besviken fick jag ta med mig min medförda banan hem och förtära den i ensamhet. Men de andra barnen på simskolan var snälla och förutom att det inte var någon fruktstund så var det trevligt.

Vad gäller själva simningen så gick det ungefär som befarat. Man kan utrycka det på två sätt:
1. Jag var svårt värdelös.
2. Min utvecklingspotential är pyramidal.

Mina anstängningar summerades bäst av simfröken som inte var en fröken:
-Det var åtminstone bra försökt...

Vi fick inte börja ta några märken men det kanske kommer nästa gång.

Jag lever

Eoner av tid har förlöpt sedan en uppdatering skönjades på denna adress. Har förstått att vissa, eller framförallt Ingenjören, saknat mig och har drabbats av en viss understimulans när han nu inte kunnat ägna sig åt bloggläsning på arbetstid.

Det finns även de som börjat undra huruvida jag fortfarande är vid liv men här kommer iallafall ett bevis på att mitt frånfälle ännu ej inträffat.

Orsakerna till den låga uppdateringsfrekvensen är flera och olika, dock så förnöjsamma att bloggande står relativt lågt på prioriteringslistan. Dessutom är semestern slut precis när det kändes som den hade börjat. Bara att trä på sig hjälmen, kliva ner i gruvan och hacka sten i 48 veckor igen...

***

Har under veckan inte kunnat undgå att läsa att man äntligen efter 17 års idogt borrande lyckats penetrera Hallandsåsen. Detta har fått mycket medieutrymme och glada och stolta projektledare och arbetare har intervjuats.
Enligt vad jag har hört hade man kalkylerat att arbetet skulle ta tre år i anspråk och sparka loss på en miljard. Nu har man pickat i jorden i 17 år och bränt 10 miljarder och då ska de ändå borra ett jävla hål till.
Hur kan man ens berätta om detta? Hade det varit mitt projekt och samma fatala felkalkylering så hade jag köpt världens största skynke och lagt över och gjort klart i smyg för att sedan fly till varmare bredgrader.

***

27 dagar kvar till nästa tävling och del 2/4 av den klassiker jag och Den Onde förutsatt oss att göra. Toppformen känns väldigt långt bort och backarna på Lidingö knäckte mig ifjol så att jag fick släpa mig i mål sista milen. Det känns oroväckande.
Tänk om Den Onde slår mig! Tror att han kan bli hemskt odräglig då...

3,8; 180; 42

Då var Kalmar Järnman med rubricerade distanser angivna i kilometer avklarad.
Det tog mig 13 timmar och 13 minuter och jag kan inte göra annat än att vara nöjd. Det primära målet när jag för cirka 14 månader sedan bestämde mig för att ge mig i kast med utmaningen var att ta mig i mål innan maxtiden på 15 timmar.

För er som har lite tid över följer här en längre redogörelse för hur loppet genomfördes och kändes för min del, vissa saker kan vara efterhandskonstruktioner eftersom jag är oförmögen att hålla isär vad jag kände under loppet och vad jag i efterhand tror att jag kände under dagen.

Simning 3,8 kilometer:
Den bävan jag känt inför det första momentet blev inte mindre då jag kvällen före stod och blickade ut över Kalmarsund. Kraftiga vindar förvandlade havet till en vildsint best och de vattentemperaturer som diskuterades var ingenting som höjde mitt mod.

I min mörkaste stund formulerade jag ett SMS till min gode vän Den Onde, det löd som följer:
"Blåser utav helvete här, havet är som en tvättmaskin. Vad gör jag här?"
Det trösterika svaret lät inte vänta på sig:
"Du är där för att bli fysiskt utmattad, inte för att bedöma väder."

Stärkt av den Ondes uppmuntran och en rad lyckoönskningar från nära och kära stod jag således i startfållan i den arla morgonstunden på lördagen. Det av solen uppvärmda ytvattnet hade vid det laget blåst till Baltikum och det meddelades att det var 16,1 grader i vattnet. Jag förbannade min egen snålhet då jag såg att istort sett alla andra var försedda med heltäckande våtdräkt utom jag som stod där med bara armar och ben.

Liksom jag förutsett var jag bland de sista att kliva upp ur vattnet, 1.45 behövde jag på mig för att stöka över simningen och med skallrande tänder och hudfärg som en smurf var det dags att börja cykla. Växlingen gick dock inte helt smärtfritt då mina skakande händer behövde närmare 10 minuter på sig för att förmå knäppa hjälmen och få på sig cykelmunderingen.

Cykel 18 mil:
Cyklingen underlättades inte av blåsten men väder kan man inte göra något åt och det var bara att gilla läget. Tre varv längs en stundtals naturskön bansträckning skulle avverkas och efter första varvet och 6 mil avklarade kändes allt riktigt bra, Ölandsbron som skönjades i horisonten var vacker att se på och kroppen kändes fräsch. Efter 12 mil var bron inte riktigt lika vacker, det monotona trampandet upplevdes inte lika stimulerande men kroppen kändes fortfarande pigg.
När jag klarat av de 18 milen hade jag suttit på sadeln i 6 timmar och 20 minuter och jag var ganska trött på åsynen av Ölandsbron. Jag var helt enkelt ganska nöjd på att cykla och upplevde att det skulle bli kul att få göra något annat en stund.

Löpning 4,2 mil:
Växlingen mellan cykel och löpning gick över förväntan och de kombinerade träningspassen cykel+löpning tycktes ha gjort nytta. Nu skulle det bara springas till en vändpunkt som låg 7 km bort och sedan tillbaka. Att detta skulle upprepas tre gånger försökte jag att inte tänka så mycket på. Första varvet, och således de första 14 kilometrarna, var förhållandevis behagliga även om det kändes att kroppen började tröttna och åsynen av Ölandsbron stod mig upp i halsen. Efter 2,1 mil började både kropp och pannben att svika men tanken på allt slit som lagts ner och två tummar som lovats att knytas för min skull lyckades lura mig själv till fortsatt rörelse.

Efter 2,8 mil började det göra motstånd på riktigt, benen hade för längesedan föreslagit att vi skulle hitta på något annat, de negativa tankarna samlades på hög och de resterande 14 kilometrarna upplevdes som ouppnåeliga och jag hatade den förbannade bron som hade varit ett återkommande synintryck hela dagen. Då kom skänken från ovan, eller vart fan den nu kom ifrån. Två killar sprang upp bakom och förbi mig och jag minns min tanke: Här ska jag med, om jag så ska bita mig fast i vaderna på en av dem och släpas med in i mål. Jag behövde dock inte använda tänderna, vi turades om att dra och och försökte uppmuntra varandra med glada tillmälen och helt plötsligt stod den framför mig, den blåa portal som utgjorde målet och som förkunnade att jag nu var en järnman.

Jag tänker inte försöka mig på att med ord beskriva den känsla som infann sig då jag insåg att jag klarat det ty för det är min vokabulär allt för undermålig men helt plötsligt var bron vacker igen och jag betraktade den som en gammal vän. Samtidigt fanns där också en gigantisk tomhet och ett stort frågetecken i form utav "vad gör jag nu?".

Eftersom jag aldrig kommer få något pris på idrottsgalan får jag istället här passa på att tacka alla de som hjälpt mig att göra detta möjligt, med risk för någon glömd kommer här några nämnda:

Tack Håkan för att du lånat ut din cykel!
Tack till alla tanter i badhuset som så moderligt betraktade mina ansträngningar när ni simmade förbi mig vid mina första trevande besök i badhuset!
Tack Ingenjören för alla stärkande löprundor vi gjort ihop!
Tack alla som frågat hur det går med träningen, det har hjälpt till att motivera mig många gånger!
Tack alla som idiotförklarat mig!
Tack Den Onde för att du sagt till mig att vila ibland!
Tack mor för matlådorna du förärat mig med!
Tack Äpplet för cykelrundorna tillsammans och för alla matnyttiga tips!
Tack till alla för de lyckoönskningar och gratulationer som jag fått, det värmer!

Ett stort tack till alla funktionärer och alla de som arbetar med tävlingen, jag är djupt imponerad av det proffesionella arrangemanget, kanske ses vi igen...

657 Ekblom

Imorgon packar jag in cykel, hjälm, våtdräkt, löparskor och lite andra slumpvis utvalda attiraljer i bilen och sätter kurs mot Kalmar. På lördag smäller det.

Jag har fått frågan från några inom kretsen närmast sörjande huruvida det är möjligt att följa min framfart under dagen. Framfart är kanske en förskönande omformulering, framdrift är nog ett lämpligare ord.
Oavsett vilket av uttrycken man väljer så är svaret på interpellationen att det är möjligt att ha koll på vad jag gör och att få reda på mina mellantider.

Det finns till och med två sätt.
Det ena är via webben, det kostar gratis och då går man in på http://www.kalmartri.com/

Det andra är via SMS och då är det inte längre kostnadsfritt, mot en rund summa erhåller ni då ett meddelande varje gång jag passerar en tidtagningsmatta, förhoppningsvis blir totalskörden i er inkorg tio meddelanden. Blir de färre än så har något gått på tok...
Mer om SMS-tjänsten kan ni läsa här, där ser ni också vilka tider det är som redovisas.

I händelse att ni letar efter mig på webben eller vill beställa telefonitjänsten så är mitt startnummer 657.
Nu kör vi!

Ett tvättäkta blåbär i Kalmar

Imorgon är det lördag. En detaljstudie av almanackan förkunnar att det då endast är två veckor kvar tills det är dags att besöka Kalmar för lite bad, lite cykel och lite löpning. Eller rättare sagt: Ganska mycket bad, ganska mycket cykel och ganska mycket löpning.

Mentalt har jag redan gjort loppet i huvudet många gånger och tror mig ha en ganska klar bild över hur det kommer att se ut.

Jag kommer förmodligen, och det här är ingen överdrift, vara den sista som kliver upp ur vattnet efter simningen. Funktionärerna kommer skaka på huvudet och om någon publik fortfarande dröjer sig kvar så kommer de undra vad jag gör där överhuvudtaget.
Vi springer i vattnet klockan 07.00 och förhoppningen är att sitta på cykeln klockan 09.00.

Cyklingen är lite diffus att spekulera kring då jag inte känner till kuperingsgraden på banan men den ska tydligen vara ganska flack. Yttre omständigheter såsom vind, punktering och igelkottar kan också spela in på tempot. Jag ska försöka att cykla i 6,5 timme. Fortare än så kan vara förödande inför det stundande marathonloppet som avslutar övningen. Då finns ändå en timmes marginal till maxtiden då cykelmomentet måste vara avslutat senast 16.30, annars plockas man av banan.

Sen är det dags att börja springa. Det är nu det kan börja hända märkliga saker i kroppen och det gäller att vara väldigt ödmjuk i det här läget. Målsättningen är att klara löpningen på 4 timmar men efter att ha varit igång i 8,5 timmar så får jag nog inte många mil gratis. Det kommer förmodligen börja göra ont redan efter 14 kilometer så det gäller att inte börja känna efter för tidigt.

Jag får dock inte glömma att jag i de här sammanhangen är ett tvättäkta blåbär, en rookie, en nybörjare och om jag klarar ovanstående tider så anser jag att det är med beröm godkänt. Det kan faktiskt bli så att jag springer in i en vägg tjock som kinesiska muren, klappar ihop totalt och får släpa mig i mål med tänderna på 14 timmar och 59 minuter. Maxtiden är 15 timmar, då monterar de ner målställningen, går det långsammare än så är det bara att åka hem och börja träna.

Efter genomfört (förhoppningsvis) lopp väntar nästa, och kanske den största, utmaningen redan dagen efter. Att försöka köra bil hem utan att få kramp...

4,7 % klassiker

Idag bordade jag och Den Onde undertecknads kalsongblå tjänstecontainer och styrde mot destination Vansbro. Syftet med besöket i Dalarna var att simma Vansbrosimmet för att därigenom stöka över det första delmomentet i den klassiker vi föresatt oss att genomföra.

Då jag har flytkraft som en jordbrukstraktor modell större och Den Ondes meriter från vattenburna övningar sträcker sig någonstans i trakterna runt silvergrodan så var ambitionsnivån i bilen ganska låg, vi skulle ta oss i mål, punkt.

Vi hade placerats i startgrupp 11 vilket gjorde att vi förärades med röda badmössor dagen till ära vilket fick oss att se ut som två förvuxna lingon när vi entrade vattnet.

Vi båda lyckades trots obefintlig teknik att sprattla oss runt de tre kilometrarna så att detta nu kan bockas av från listan "100 saker att göra innan jag dör".

Vissa hävdar att vi nu gjort en fjärdedels klassiker. Jag ser dock saken på ett annat sätt, eftersom det kommer tarvas fysisk aktivitet i uppskattningsvis totalt 21 timmar för att erhålla klassikermedaljen så hävdar jag med en dåres envishet att vi nu avverkat 4,7 % av en Svensk Klassiker.

Sommaren är kort...

Den rubricerade frasen är förmodligen en av de mest välanvända vi besitter i vår vokabulär. Lika uttjatad som sann och trots att alla innerst inne vet den digra sanningshalten i påståendet måste vi upprepa det ibland. Kanske är det en försvarsmekanism, för att påminna oss själva om att denna årstid är här på ett temporärt besök.

Det är annars lätt att glömma det precis när lokföraren bromsat in tåget med beteckning sommaren och fått det att stanna på stationen Sverige. Vi har stått huttrandes på perrongen så länge med blicken mot fjärran och ställt oss frågan varför det kommer så sent, trots att just detta tåg befriats från det statliga järnvägsmonopolet.
Även om vi skönjat vibrationerna i rälsen i form av islossning och tussilago är det först nu vi vågar tro på det.
Förväntansfulla står vi och räknar in vagnarna med dess innehåll, där trängs grillade fläskfiléer, hängmattor, semester, en bra bok, kvällsdopp, en brasa, trekvartsbyxor och sena kvällar med en liten man som kan spela gitarr. Där finns också knott, bonnbränna, huggorm, snokorm, annan orm och bottennapp men det låtsas vi inte om, vi tar det goda med det onda.

Tåget är så oändligt långt med alla vagnar vi ska provsitta att vi inte ser vart det slutar. Då är det lätt att hänföras av skimären att det inte finns något slut. Då är det lätt att glömma rubriceringen, just det faktum att sommaren är kort.

Mest spännande är kanske de sista vagnarna, där vi inte ser innehållet. Alla bär vi på en önskan om vad de ska innehålla. Det kan vara gammelgäddan som ska luras, en förälskelse, ljumma kvällar vid en sjö eller en medalj som bevisar att man klarat en tävling som man måste vara lite lätt sinnesförvirrad för att ställa upp i.

Tåget drar dock inte med sig enbart vagnar av första klass. Där finns också de vagnar som bär på krav, förpliktelser, stress och måsten. Det är så mycket man ska hinna med eftersom sommaren är, just det, kort. Allt roligt man måste göra, alla människor man vill träffa, alla varma dagar man vill ta vara på, sedan måste man ju skynda sig att vila också,

Ibland kan jag känna en naiv önskan om att sommaren skall vara som de var i min barndom. De sommrar då ett bekymmerslöst gossebarn, som aldrig hade hört talas om projektmarginal, värnskatt och lågkonjunktur, vaknade varje morgon och gjorde vad som föll honom in.

Det var de sommrar då solen alltid tycktes lysa och sommaren inte alls kändes kort. Lika utopisk som min önskan är, lika vanföreställd är den förmodligen. Troligtvis var inte ängarna så gröna som jag minns dem, förmodligen var jag inte lika outtröttlig som jag tror och helt säkert regnade det också ibland. Jag antar att tidens tand har polerat och förskönat minnena så som tidens tand gärna gör.
Likväl saknar jag den gossen och undrar när det hände, när förvandlades han till en något äldre och än mer förvirrad gosse och när framkallades den groende rädslan för ledighet med den rastlöshet som det kan innebära att vara tillfälligt friställt från sina göromål.

Det är så lätt att sommaren blir ett fiasko.
Att ångvisslan plötsligt ljuder och att tåget med ett stånkande ljud försätts i rörelse utan att gammelgäddan fångades, utan förälskelsen och med både fläskfiléer och ädla medaljer kvar i lasten. Och där står vi, med våra brustna illusioner och toppluvorna så djupt neddragna att man snarare anar än ser våra ögon som tårade ser den sista vagnen tyna bort i horisonten samtidigt som vi tänker att nästa sommar, då minnsann ska inget bli som förr.

Fast innerst inne vet vi att även nästa år är sommaren kort...

Dumt, jättedumt...

Ibland blir det inte riktigt rätt.
Det händer titt som tätt att jag misslyckas med saker.
Jag tycker det är viktigt att delge mina medmänniskor om när saker inte går som planerat så att andra kan lära av mina misstag.

Ibland uppstår också tillbud, med det avses att det var rikigt nära att gå käpprakt åt helvete men att det löste sig. Det är av tillbuden man kan lära sig allra mest.

Förra veckan uppstod ett sådant tillbud i samband med att min kalsongblå tjänstesaab skulle få en dieselpåfyllning.

Dagen till ära var jag som vanligt lite försenad när lampan som har till livsuppgift att varsla om låg bränslenivå inte längre gick att ignorera. Enligt färddatorn skulle jag ta mig fem mil på det kvarvarande tankinnehållet. Då jag hade tio mil till mitt mål med resan insåg jag trots min ringa skolning att det inte skulle räcka.

Som en oas i en torftig öken tornade då en mack upp sig i horisonten. Efter en snabb manöver stod jag för att med växande irritation betrakta hur långsamt pumpen arbetade i sina ansträngningar att förse min bil med energi. Strax innan tankningen är till ända ringer min telefon och jag svarar. Pumpens räkneverk stannar varpå jag betraktar tankningen som slutförd, sätter mig i bilen med telefonen i örat och börjar så sakteliga att rulla framåt.

Plötsligt drabbas jag av insikten att något inte står rätt till, att jag glömt något väsentligt göromål.
Jag insåg att en av sakerna jag åsidosatt var att erlägga betalning. Än mer prekärt var det faktum att slangen fortfarande var ansluten till bilen, en snabb blick över axeln räckte för att konstatera att slangen började se väldigt lång och väldigt tärd ut. Som tur var hann jag stanna innan bristningsgränsen överskreds men med tanke på hur fiolsträngslik slangen var i just det ögonblicket så kan marginalerna till en veritabel katastrof inte ha varit stora.

Det var en ödmjuk Ekblom som med blicken i marken och ena foten blygt skrapandes i klinkersgolvet med ostadig röst framförde meningen "Diesel på trean" till damen i kassan. Jag vet inte om hon uppfattat vad som minuter tidigare varit nära att ske men om hon gjort det dolde hon det på ett mycket förtjänstfullt sätt.

Kan tänka mig att jag hade fått utstå en hel del lustifikationer från mina kollegor om jag hade parkerat utanför kontoret med tre meter slang hängandes ut ur sidan på bilen.

Hade kanske också haft en del att förklara för rättsväsendet på temat stöld och allmänfarlig ödeläggelse.

Dagen efter kvällen före

Det är dagen efter kvällen före med allt vad det innebär. Ytterligare en vecka har passerat och därmed har också högtiden midsommar lagts till handlingarna för i år.
Dagarna, veckorna och även månaderna passerar med en ryslig fart.


Trots gårdagens målsättning att firandet skulle bli av försiktigare karaktär så har mitt handlande straffats hårt och brutalt och produktionsnivån idag har varit väldigt låg. Har väl i ärlighetens namn inga större pretantioner att förändra detta till det bättre men den bensinmacksinköpta colan som pryder mitt vardagsrumsbord skänker hopp om återhämtning och överlevnad.

Tror att midsommardagen i gott sällskap med nyårsdagen är en av de mest stillsamma dagarna i merparten av de svenska folkhemmen.


Under veckan som gått har en hel del trevligheter hunnits med, bland annat styrelsemötet på okänd och avlägsen ort för trion Den Onde, Den Gode och Den Fule. Tyvärr drabbades den normalt sett så drivande och rastlöse medlemmen Den Gode av någon slags farsot vilket gjorde att han tillbringade större delen av helgen sovandes utstöttande märkliga gutturala läten. Han var dock pigg nog att kunna dokumentera mitt och Den Ondes dopp i den minst sagt svalkande Fryken som underligt nog med tanke på den upplevda temperaturen åtminstone var isfri.

Annars såg Den Gode mest ut så här då han enligt egen utsago var sjukligt sjuk:

***

Det är idag fem veckor kvar till Kalmar Järnman. Fem veckor utan vin, kvinnor och sång för att försöka hitta något som liknar en formtopp. Folk brukar fråga om jag är nervös, hur träningen går och vad jag ska göra sen.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt nervös, går det så går det, går det inte får jag göra det igen, svårare är det inte. Träningen känns bra även om det givetvis finns saker jag hade kunnat göra annorlunda, längre och hårdare. Framförallt hade det kännts mycket tryggare att inte vara värdelös på att simma.

***

Förövrigt bör förtäljas att Ingenjören och hans hustru i veckan blivit husägare. Jag lyfter på hatten och framför mina gratulationer även om det är med blandade känslor. Är aldrig roligt när människor man uppskattar att umgås med flyttar längre bort.

***

Känns skönt att inte ha någon inplanerad semester utan att istället kunna vara lite spontanledig när jag känner för det.

Den Onde, Den Gode och Den Fule drar till skogs

I helgen lämnar den rubricerade trion staden och dess frestelser och beger oss norrut. Målet med resan är Värmlands nordligare delar där Den Onde är i besittningen av en sommarstuga så ensligt belägen att man inte ens kan höra hemglassbilen och där björnarna går så tätt att man får bända isär dem med kofot för att ta sig fram.
Dit åker han ibland när han känner sig som mest introvert och bedriver ensamhet och ålderdom. I helgen har dock jag och Den Gode fått den ärofyllda förmånen att få följa med.

Med oss tar vi våra fiskespö och som gardering även en kasse mat i händelse av begränsad fiskelycka. Innehållet i matpåsen har jag fått stränga order om att inte lägga mig i och jag ska tydligen också hålla mig borta då inköpen ska ske eftersom de andra anser att jag inte gör någon som helst nytta i en mataffär, vad de menar med det förstår jag inte riktigt.

Jag och Den Onde lägger också ner våra våtdräkter i den personliga persedelpåsen för att kunna ta oss en stärkande simtur. Den Gode avstår dock simningen då han tycker att det är lite kallt i vattnet, dessutom tror jag att han innerst inne är lite rädd för att någon gädda ska bita honom

Jag väljer att publicera en favorit i repris från vår förra strapats. Bilden är tagen under vår toppattack på Storsylen strax innan vi fick avbryta på grund av att Den Gode gärna ville gå tillbaka till baslägret.

Om någon har glömt hur det gick till när en fegade ur kan ni läsa det här

1000 glas, anatomiska håligheter och Vuvuzelor

Oavsett hur idrottsintresserad man är tror jag knappast någon kan ha undgått att den hårda vägen få erfara vad en Vuvuzela är. Om det mot förmodan gått någon förbi skall jag här verka lite i fortbildande syfte och delge er möjligheten till lite personlig förkovran: Vuvuzelan är en slags trumpet, möjligtvis i det ädla materialet plast, som med stor iver och entusiasm trakteras flitigt på VM-arenorna i Sydafrika. Till vissas glädje och till andras stora förtret.
Hur det upplevs bland spelarna är jag osäker på och jag har heller ingen egen erfarenhet i ärendet då fenomenet ännu inte är speciellt utbrett i de värmländska gärdsgårdsserierna.

Åsikterna angående trivselfaktorn i det mistlursliknande brölet går vida isär bland TV-tittarna. Jag har hört de som tycker att de är ett piggt och stämningshöjande inslag. Jag har också hört folk utrycka sig i ganska hårda ordalag att de anser att varje Vuvuzelaägare borde stoppa upp instrumentet i lämplig anatomisk hålighet där solen sällan, eller nästan aldrig, lyser och där låta den förbli.

Själv blev jag idag lite sugen på att köpa en egen Vuvuzela när jag via en artikel i Aftonbladet hittade ett företag som saluför produkten. Jag vill här förtydliga att det tänkta användningsområdet är att tuta lite i den med ojämna mellanrum och inte det andra tillämpningsalternativet som presenterades i stycket ovan för det tycker jag låter obekvämt.

Skulle vara lite kul att ha en hängandes på kontoret som jag i den arla gryningen kunde blåsa till revelj i. Jag skulle också på rent okynne kunna tuta lite i händelse av att jag skulle få tråkigt men med tanke på att jag är lika musikalisk som en cirkelsåg bör jag kanske låta bli. Risken är överhängande att mina kollegor tillslut skulle attackera mig med hålslagare, häftapparater, tipex och andra kontorsattribut som med fantasi kan användas som tillhyggen.

***
Förövrigt låg idag bordsplaceringen till Daniel och Victorias bröllop som förstanyhet på tidigare nämnda kvällstidnings webbplats. Jag undrar om det finns något i hela världen som jag bryr mig mindre om än vilka som sitter var och varför de gör det. Jag är fortfarande irriterad över att folket, alltså till viss del jag, skänkt 1000 glas till brudparet för ett styckpris av 400 kronor.
För det första: Vad ska de med så jäkla många glas till?
För det andra: Jag tror det hade varit monetärt fördelaktigt att införskaffa glasen på IKEA istället.
Dessutom är jag sur och tar det som en personlig förolämpning mot min fantasi och smak att jag inte rådfrågades när presenten skulle införskaffas.
Överväger att med hjälp av förra årets inkomstdeklaration och diverse matematiska formler ägna kvällen åt att räkna ut hur mycket av min surt taxerade förvärvsinkomst som gått till gåvan, be dem stryka mitt namn från kortet som jag antar medföljde och kräva slantarna tillbaka.
Då kan jag köpa en Vuvuzela för pengarna istället.

Mycke nu...

Stadslopp, träning, femtioårskalas, okontrollerad skrattattack, studentfirande, fotbollsmatch, Bluemoonbesök och diverse andra trevligheter har alla bidragit till att uppdateringsfrekvensen blivit lite lidande. Detta är dock inget jag ligger sömnlös över utan ni få men tappra läsare får helt enkelt hålla er till tåls.

Stadslopp
Årets stadslopp gick inte alls som planerat och när min flackande blick lyckades urskilja den gigantiska klockan ovan mållinjen som tornade upp sig i horisonten kändes den tillryggalagda milen som ett veritabelt praktfiasko. Med lite distans till det hela känns det ändå ganska okej, målsättningen var 39.30 men en alltför optimistisk öppning, hårda yttre förutsättningar och en kroppshydda som för dagen inte visade något som helst intresse för ett smärtfritt samarbete gjorde att jag kroknade betänkligt efter sex kilometer. Sista två kilometrarna blev en stillstudie i smärta och bedrövelse och jag istort sett hasade mig i mål med tänderna på tiden 40 minuter och tre sekunder.

För att lindra bedrövelsen över misslyckandet beslutade jag, Den Onde och Greven oss för att bedriva manlighet genom alkoholförtäring och fotbollstittande. Kvällen avrundades på Blue Moon vilket resulterade i att undertecknad höll sig inom en tvåmetersradie från soffan hela söndagen i sällskap med Den Onde, Den Gode och Lenin som förärade det Ekblomska residenset med sin närvaro.

Fotbollsmatch
Nästintill återhämtad efter helgens bravader var det således dags för årets tredje fotbollsmatch. Denna gick av stapeln i Sörby, en urskogsby belägen 9 kilometer från byn som såg mig födas och oceaner från vuvuzelor, skönlir och VM-status.

Efter en bedrövlig första halvlek med underläge 2-0 fullkomligt exploderade vi och gjorde 7 raka mål i andra akten. Undertecknad blev, liksom förra matchen, tremålsskytt. Det snyggaste var det första då jag tog en löpning på 80 meter, hann in framför min motståndare och med ett distinkt avslut slog bollen i mål bakom en chanslös målvakt. Enda smolket i den annars så skinande glädjebägaren var måhända att det skedde i egen bur, men va fan, mål som mål.

En gratis spade

Det blå tåget, IFK Heden, fortsätter att ånga på i division VII central. Tre nya poäng inkasserades igår då Fagerås 2 kom på besök till Hedens IP. Trots att gästerna var i serieledning inför matchen lyckades vi besegra dem med hela 6-2.

Undertecknad fick uppleva den beryktade ketchupeffekten och lyckades snubbla in hela tre bollar i motståndarnas nät, det händer inte varje dag.



Förövrigt fortsätter reklammailen att strömma in, vad har hänt?
Idag fick jag erbjudande om att hämta ut en gratis spade och en sekatör. Då jag kände att användningsområdet för de båda tillhyggena är tämligen begränsat i lägenheten avstod jag även detta oemotståndliga erbjudande.

Cykelfusk

Om det som döljer sig bakom nedanstående länk är sant så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Normalt sett brukar jag finna min vokabulär tillräcklig för att formulera mina tankar och åsikter men nu vete fan. Jag vet inte ens om jag är förvånad, det måste jag fundera på.

Det värsta vore om jag kom fram till att jag inte är förvånad.
Som Per Ledin skulle ha sagt: "-Nu är råttet mågat"

Cykelfusk-igen...

Hur tänkte de där?

Idag vittjade jag brevlådan på min privata mejladress. Det sker ganska sällan eftersom jag försökt styra den digitalt skrivna korrespondensen till den adress som jag dagligen kontrollerar i tjänsten.

Hade det varit en vanlig brevlåda hade den förmodligen dukat under av all den samlade reklamens ansenliga vikt och jag kunde sysselsätta mig en god stund med att radera skräppost.

Den tankte som slog mig var att jag skulle vilja sitta med på företagens möten där de diskuterar fram hur de ska genomföra sina marknadsundersökningar för att hitta rätt målgrupp när de ska genomföra sina utskick.

Det var framförallt två mejl som fångade min uppmärksamhet lite extra. Det ena hade skrivet i ämnesraden "angående dina extra kilon" och ville saluföra en produkt som lovade mig en viktminskning på upp till 5 kilo i veckan. Då jag inte betraktar mig själv som uppseendeväckande fet så raderade jag det utan att genomföra någon beställning.

Det andra som jag reagerade lite extra över var texten "Vill du gifta dig med mig?"
Då jag symboliserar den diametrala motsattsen till att vara nära ett giftemål rönte detta viss förvåning. Det visade sig också ganska snart att det inte var någon blyg och ytterst hemlig beundrarinna som gjort slag i saken utan en tävling där jag kunde vinna ett finfint pris.

Jag kunde nämligen tävla mig till en bröllopssminkning eller en lyxig makeup värd hela 3000 kronor. Även här använde jag med eftertryck min delete-knapp. Om jag skulle bli sugen på att få spackel i ansiktet för 3000 spänn så hör jag av mig.

Seger och cykel

Gårdagens besök på Tallmovallen i Östra Deje slutade på bästa tänkbara sätt och vi åkte hem med tre poäng efter en kassaskåpssäker 5-1 seger.

Förmodligen kommer jag nu för alltid få leva med smeknamnet "ardennerhästen" efter Patrik Ekwalls inlägg på sin blogg.

Vi drabbade samman ett par gånger vilket till slut resulterade i att herr Ekwall ådrog sig ett gult kort. Enligt honom snubblade jag på hans ben, enligt mig lurade jag honom och han sparkade ner mig. Sanningen ligger troligtvis ungefär mittemellan.

Sammanfattningsvis var det en mycket lyckad premiär och hela laget förtjänar beröm för en gedigen arbetsinsats.
Undertecknad mäktade med en assist till vårt 1-0 mål och serverades ett par hyfsade lägen men det faktum att jag utrustats med två vänsterfötter och är högerfotad gjorde att jag fick lämna planen mållös men vad gör det en kväll som denna?


Idag har Metsorundan på cykel avhandlats och efter 15 mil på en sadel, varav de sista fyra ackompanjerad av hällregn och en skur med hagel där merparten av innehållet hade diameter som tennisbollar, kan jag konstatera att fotboll är betydligt roligare.

Premiär mot Holm och Ekwall

Vädrets makter har i den arla sommarbräckningen grinat IFK Heden i ansiktet. Värmlands fotbollsplaner har obevekligen dränkts och transformerats till något som i en skolatlas förmodligen hade märkts ut som träskmark. Även vår normalt så inbjudande gröna matta har dukat under för den övermäktiga motståndaren hällregnet och har stundtals kunnat beträdas enbart med kajak eller annat slags mindre fartyg. Detta har medfört att vi ännu inte fått genomföra vår säsongspremiär trots att almanackan snart vänder blad till juni.

Nu verkar det dock som att vädergudarna blidkats av våra offergåvor och tillåter oss att imorgon fredag få spela årets första match.

För motståndet står Östra Deje anförda av OS-guldmedaljören Stefan Holm. Ryktet gör gällande att även TV4-profilen Patrik Ekwall förstärker (?) hemmalaget inför vårt besök på Tallmovallen.

Trots att hemmalaget kommer med tre segrar av tre möjliga i bagaget och att de mönstar två kändisar hyser jag stora förhoppningar om att vi ska kunna bli laget som ödelägger deras segersvit.
Mer orolig hade jag varit om vi skulle tävla i På spåret, höjdhopp eller idrottskunskap...

Ekorrhjul och Göteborgsvarv

Har i kommentatorsfältet på föregående inlägg med all rätta fått mottaga viss kritik på grund av den låga uppdateringsfrekvensen.

Nu kanske ni tror att detta beror på att mitt liv för närvarande är oerhört händelsefattigt och att vardagens små händelser varken överraskat eller inspirerat mig. Men jag kan säga att om ni hänger er åt sådana teorier, ja, då har ni helt rätt.

Senaste veckan har bestått av kronisk rundgång i det Ekblomska ekorrhjulet och prioriteringen har legat på de basala överlevnadsgöromålen såsom att jobba, äta, träna och sova. Enkelt, opretantiöst och lika spännande som en bondeöppning i ett schackparti mellan två sovande sköldpaddor. Nu är inte min mening att gnälla om någon tolkade föregående mening i den riktningen, faktum är att jag finner situationen tämligen förnöjsam även om det givetvis finns stor utveccklingspotential inom vissa områden.

Totalt händelsefattigt har det dock inte varit då den första av sommarens sex inplanerade kraftmätningar ägde rum i lördags, nämligen Göteborgsvarvet.
Eftersom jag aldrig sprungit varvet, som mäter 2,1 mil och 97,5 meter och därmed utgör ett halvmarathon, placerades jag i startled 18 av 20. Utan att raljera för mycket kan jag med hedern i behåll hävda att jag har kapacitet att stå åtminstonde några led längre fram. Innan loppet närde jag en vag förhoppning om att komma under 1.40, något som av mitt mer rutinerade resesällskap mottogs med munterhet, en klapp på huvudet och upplysningen "-Det kan du glömma grabben, det är omöjligt från startled 18".

Det visade sig att det inte var omöjligt och när jag skar mållinjen stannade klockan på 1.36.39, en tid som jag är nöjd med och som placerade mig på 1616 plats av de dryga 55 000 startande.
En bra start på året, härnäst väntar en cykeltävling på 15 mil här på hemmaplan. Där kommer varken tiden eller placeringen att bli lika framskjuten och frågan är om det ens blir speciellt kul.

Husvagnar och Gråvalar

Det finns så mycket här i världen som jag inte förstår eller som jag tycker är konstigt, egentligen det mesta.

I min ungdom levde jag i villfarelsen att frågetecknen skulle rätas ut i takt med stigande ålder och visdom men jag upplever snarare att de blir fler och krångligare, om inte fler så åtminstone en konstant summa.

Idag uträttade jag ett tjänsteärende i Värmlands nordligare delar och tvingades göra ett depåstopp på en mack för att fylla både mitt och bilens energibehov.
När jag stod i min ensamhet och med viss irritation konstaterade att bensinpumpens pengaräknare rörde sig väldigt fort i förhållande till den tankade volymen kom en liten man fram till mig och frågade om jag besitter kunskap i frågan huruvida det finns någon som säljer husvagnar i den lilla staden. Jag ursäktade mig med att jag inte tillhörde lokalbefolkningen varpå mannen beslutar sig för att framställa sin interpellation inne på macken istället.

Lite illa till mods kommer han ut och berättar att närmaste husvagnsaffär finns i Kil.

Det finns en del saker i denna händelse som jag finner lite märkligt.
Han var ju uppenbarligen inte heller från staden ifråga, inte åker man väl på chans till valfri stad om man är ute efter en husvagn?
Eller var han helt enkelt bara ute på en liten tur och drabbades plötsligt av ett infall att spontanköpa en mobil bostad.

Grubblandes över detta satte jag mig i min fyrhjuliga tjänstecontainer där P4 precis upplyser mig om att man har hittat en gråval i Atlanten. Då jag inte är speciellt intresserad av gråvalar så renderade inte detta mig någon större upphetsning. Märkligt blev det först när en expert från det Israeliska institutet för marina däggdjur uttalat hur fantastisk konstigt det här var eftersom det inte finns några gråvalar i Atlanten.

Ja, ni läste rätt. Det Israeliska Institutet För Marina Däggdjur, förmodligen förkortat DIIFMD.
Det finns alltså ett Israeliskt institut för marina däggdjur vilket förmodligen fyller någon samhällspliktig funktion men hade det inte varit lämpligt att förbarma sig över flera djur om man ändå ska ha ett institut? Vem för de marina icke-däggdjurens talan?
Och varför hade ingen berättat för den här förvirrade gråvalen att han inte finns i Atlanten?

För att ytterligare skapa bryderier i den Ekblomska hjärnan ringde Lotta Bromé upp Jourhavande biolog på naturhistoriska riksmuseet. Det finns alltså en Jourhavande Biolog, vad gör han hela dagarna?

Nu ska jag sluta tänka.